Det här är verkligen ingen trädgårdsblogg

Trädgårdar är jättefina. Grönt gräs och vackra blommor. Och jag förstår att folk går igång på det. Det odlas och rensas och piffas och planeras. Men hur sjuttsingen har de tid? Jag kan för mitt liv inte prioritera trädgården. Jag hinner inte och jag vill inte. Sen vill jag ju ha det fint och blommigt, men det ska liksom sköta sig själv. Och det gör det. Gräsklipparen hör jag ibland och så blir gräsmattan fin. Nu skulle man kunna tro att vi har en automatisk liten gräsklippehund som kostat en massa pengar, men nej då, det är min man som klipper gräset. Det gör han bra.

Blommor och sånt får härja fritt i rabatterna. De samsas med allt ogräs, som jag förvisso lite förstrött försöker hålla undan när andan faller på. Vet dock inte om det är ogräs allt jag drar upp... Ett bra trädgårdsord jag lärt mig är perenner. Det är blommor som dyker upp igen år för år och blommar så fint. De sprider sig visserligen så att allt flyter samman i ett enda virrvarr, men stundvis är det vackert i rabatten.

Vi har tom fimpat trädgårdslandet. Jag var ambitiös och sådde frön och hade mig första året. För barnens skull intalade jag mig, men de var måttligt roade. Och inte kom det några morötter heller. Och rädisorna var torra och äckliga. Jordgubbarna torkade bort eller åts upp av mördarsniglar. Nej, landet fick inte den omsorg det behövde utan gnagde lite i utkanten av samvetet. När vi grävde ut för poolen så blev det en massa gräsmattebitar över. Vips och ett tu tre så var trädgårdslandet borta. Alla pustade ut.