Idag var det Sveriges Ingenjörer som bjöd på teater. En specialskriven komedi med anledning av förbundets 150-årsjubileum. Gratis är gott tänkte jag och tog med mig min gamla Xambo på teater. Och Björn Kjellman är god tänkte jag också. Och Rachel Mohlin för allan del.
Och det var ju en trevlig tillställning. Eller hur ska jag säga. Björn och Rachel var bra så klart. Och storyn var väl ok. Det handlade om en ingenjör som skulle sätta upp en teater för en massa ingenjörer. Han var en ganska tafflig skådespelare, vilket Björn Kjellman verkligen fick fram. Sen hade han en färgstark fru som hjälpte honom. Och de bråkade lite och de skojade lite och det vart liksom aldrig superbra men ok. Småtrevligt och jag skrattade en del gånger. Lite igenkänning så där.
En rolig detalj var att ingenjören var ju lite dramatisk och yvig när han spelade teater. Han gestikulerade lite ryckigt och höll ihop fingrarna hela tiden i sina gester. Det gjorde att han verkligen såg ut som en medioker skådespelare. Visst måste det till en stor skådespelare för att spela en medioker skådespelare?!
En annan liten detalj var att Mister Ingenjör som hälsade oss välkomna hade sina stödanteckningar på en liten pickodator som han stod och höll i handen i höfthöjd, och som han sneglade ned i lite världsvant medan han talade. Sen gick ju skärmsläckaren igång och han fick pilla lite innan han fortsatte. Han var nog ingenjör på riktigt. Och så hade han midjeväska.
 |
| Bilden har jag snott från http://alskadeingenjor.se/forestallning/ |
1 kommentar:
Intressant. Skärmsläckarincidenten dök upp även på föreställningen i Malmö igår. Det kändes inte så världsvant då.
Skicka en kommentar